Norska mästare i väldigt långa låttitlar
Ibland har man viktigare saker för sig än att skriva långa blogginlägg. Ibland är man upptagen med annat vare sig man vill eller inte. Och ibland glömmer man helt enkelt bort att man har en blogg.
En trippelcombo har slagit till, men nu är jag tillbaka och dessutom i en väldigt episk skepnad. Jag såg Apocalypto för en knapp vecka sedan och har även krängt mig igenom Gladiator och senast 2012 sedan dess, och vad passar då bättre än att tipsa om en riktigt episk skiva?
Det obarmhärtigt fläskiga norska bandet Dimmu Borgir spelar black metal sedan 1993, och är det band av det klassiska gamla gardet som fått mest kritik och anklagelser för att sälja sig, för att inte spela tillräckligt rått och framförallt - för att inte vara tillräckligt TRVE&KVLT (true och cult - "äkta)... kan kanske vara på sin plats med en generalisering av black metal för de icke invigda: väldigt rå och hård metal inspelad i skogen av människor sminkade ungefär som kiss, med texter om Satan. Ofta av norrmän eller svenskar, som senare på olika sätt mördar varandra eller sig själva.
Black metal är inte någon av mina favoritgenrer direkt, men Dimmu Borgir lyckades 2003 att knåpa ihop en skiva som är riktigt, riktigt maffig. Bandet är väldigt förtjusta i att sätta ihop så många svåra ord som möjligt när de bestämmer titlar till sina låtar - vad sägs om Blessings Upon the Throne of Tyranny eller Behind the Curtains of Night - Phantasmagoria? Efter lika skumma skivtitlar, som Spiritual Black Dimensions och Puritanical Euphoric Misanthropia fortsätter bandet på treordstemat och släpper en av de mest episka skivor jag har hört: Death Cult Armageddon. Riktigt snabba trummor av fläskberget Nick Barker, dundrade gitarrer, rent virtuosa pianoslingor och kontrasterna mellan Vortex operastämma och Shagraths domedagsvrål med scifi-touch. Allting med Prags filharmoniska orkester i bakgrunden.
Progenies of the Great Apocalypse, Blood Hunger Doctrine och Eradications Instincts Defined låter nästan som klassisk musik, eller snarare som filmmusik (den senare har faktiskt använts i en filmtrailer) blandat med fruktansvärt maffig metal som inger en känsla av att domedagen är riktigt nära. Båda låtarna finns att få tag på i orkestrala versioner, vilket rekommenderas att kolla in. Norska Vredesbyrd och - smaka på detta - Allehelgens Död i Helveds Rike, skulle man kunna tro ger ett humoristiskt inslag, men black metal gör ju sig bäst på just detta språk.
Ett av de bästa episka albumet jag vet, och nästan en perfekt skiva bortsett från de två sista låtarna som känns lite överflödiga. Speciellt bra passar den ju självfallet i det rådande vintermörkret. Förrutom nästan hela Death Cult Armageddon har Dimmu Borgir gjort sisådär fem bra låtar till, men mer behövs väl inte direkt när man har den här skivan att luta sig mot? Lyssna här.
"Darkness descends - everyone dies!"
"Pure fucking armageddon!!!"
Fortfarande inte sugen? :)
Ett par andra bra episka skivor i samma stuk av episkhet att kolla in:
Sirius B/Lemuria av Therion
Once och Dark Passion Play av Nightwish
Paradise Lost och The Oddysey av Symphony X
Nightfall in Middleearth och A Night at The Opera av Blind Guardian
Temple of Shadows av Angra
Be av Pain of Salvation
Och ifall inte Dimmu Borgir föll i smaken - inget av banden ovan spelar black metal.
En trippelcombo har slagit till, men nu är jag tillbaka och dessutom i en väldigt episk skepnad. Jag såg Apocalypto för en knapp vecka sedan och har även krängt mig igenom Gladiator och senast 2012 sedan dess, och vad passar då bättre än att tipsa om en riktigt episk skiva?
Det obarmhärtigt fläskiga norska bandet Dimmu Borgir spelar black metal sedan 1993, och är det band av det klassiska gamla gardet som fått mest kritik och anklagelser för att sälja sig, för att inte spela tillräckligt rått och framförallt - för att inte vara tillräckligt TRVE&KVLT (true och cult - "äkta)... kan kanske vara på sin plats med en generalisering av black metal för de icke invigda: väldigt rå och hård metal inspelad i skogen av människor sminkade ungefär som kiss, med texter om Satan. Ofta av norrmän eller svenskar, som senare på olika sätt mördar varandra eller sig själva.
Black metal är inte någon av mina favoritgenrer direkt, men Dimmu Borgir lyckades 2003 att knåpa ihop en skiva som är riktigt, riktigt maffig. Bandet är väldigt förtjusta i att sätta ihop så många svåra ord som möjligt när de bestämmer titlar till sina låtar - vad sägs om Blessings Upon the Throne of Tyranny eller Behind the Curtains of Night - Phantasmagoria? Efter lika skumma skivtitlar, som Spiritual Black Dimensions och Puritanical Euphoric Misanthropia fortsätter bandet på treordstemat och släpper en av de mest episka skivor jag har hört: Death Cult Armageddon. Riktigt snabba trummor av fläskberget Nick Barker, dundrade gitarrer, rent virtuosa pianoslingor och kontrasterna mellan Vortex operastämma och Shagraths domedagsvrål med scifi-touch. Allting med Prags filharmoniska orkester i bakgrunden.
Progenies of the Great Apocalypse, Blood Hunger Doctrine och Eradications Instincts Defined låter nästan som klassisk musik, eller snarare som filmmusik (den senare har faktiskt använts i en filmtrailer) blandat med fruktansvärt maffig metal som inger en känsla av att domedagen är riktigt nära. Båda låtarna finns att få tag på i orkestrala versioner, vilket rekommenderas att kolla in. Norska Vredesbyrd och - smaka på detta - Allehelgens Död i Helveds Rike, skulle man kunna tro ger ett humoristiskt inslag, men black metal gör ju sig bäst på just detta språk.
Ett av de bästa episka albumet jag vet, och nästan en perfekt skiva bortsett från de två sista låtarna som känns lite överflödiga. Speciellt bra passar den ju självfallet i det rådande vintermörkret. Förrutom nästan hela Death Cult Armageddon har Dimmu Borgir gjort sisådär fem bra låtar till, men mer behövs väl inte direkt när man har den här skivan att luta sig mot? Lyssna här.
"Darkness descends - everyone dies!"
"Pure fucking armageddon!!!"
Fortfarande inte sugen? :)
Ett par andra bra episka skivor i samma stuk av episkhet att kolla in:
Sirius B/Lemuria av Therion
Once och Dark Passion Play av Nightwish
Paradise Lost och The Oddysey av Symphony X
Nightfall in Middleearth och A Night at The Opera av Blind Guardian
Temple of Shadows av Angra
Be av Pain of Salvation
Och ifall inte Dimmu Borgir föll i smaken - inget av banden ovan spelar black metal.
