snyggjesper

Dags för ännu en playlist, lite sent ute. Denna vecka har jag av olika anledningar lagt in ganska mycket lugn musik. Detta representerar bland annat Coldplays mesiga men ack så bra låt Fix You. Låten "I Shall Not Walk Alone" är underbart bra både med skönsångande Ben Harper och det blinda kollektivet Blind Boys Of Alabama. Jag kan verkligen inte bestämma mig för vilken version som är bäst. Båda låtarna med Talk Talk (börjar bli mer och mer av ett favoritband) är riktigt bra, "I Don't Belive in You" brukar jag kalla för min favoritlåt av bandet. Opeth's cover på Iron Maidens mystiska "Remember Tomorrow" och den schyssta bsidalåt som Kent knåpat ihop är inte tokiga alls.
Ytterligare lite lugn och mystisk musik står Patti Smith och det indiska trance/psych-bandet Shpongle för. Huvudtemat till Braveheart får väl också kallas för mystiskt och väldigt mysigt.


Jag har inte riktigt vetat hur Talk Talk såg ut innan, och det var kanske lika bra....

Slut på lugnet. Projektarbetet med Eldkvarn är äntligen avklarat, vilket "Pojkar, pojkar, pojkar" får representera - se upp dock, den sätter sig på hjärnan. "Stranglehold" med Ted Nugent representerar en annan del av veckan, Kennie vet vilken... Eläkelaiset slutligen då, ett finsk tramsband (namnet betyder pensionärerna) som gör ganska roliga "humppa"-covers på olika rocklåtar. Ganska roligt att sitta och försöka gissa vilken låt som är vilken.
Trevlig helg!

Det är värst vad alla dör hela tiden.
Igår, den femte maj 2010 dog den lille mannen med den stora rösten. Mannen som började vifta med en knuten näve med pek- och lillfingrarna utsträckta. Och som därefter kapade halva tummen mellan en brevlåda och en trädgårdstomte.
Veckans playlist är tillägnad Ronnie James Dio och innehåller två av Black Sabbaths bästa låtar.





Jag är väldigt glad att jag hann se honom två gånger innan han dog.

I övrigt då. Avantasias nya skivor har växt lite, och framförallt de två låtar som är med på listan är bra. I avdelningen episk metal hittar vi även Dimmu Borgir. I avdelningen cp-metal hittar vi dels Dillinger Escape Plan, en av de få låtar som finns på spotify. Någon slags mathcoregegga som är väldigt kul att lyssna på. Det är även Die Apokalyptischen Reiter - ett tyskt band som blandar friskt mellan de flesta genrer - här är det ganska hård folkmetal. Även svenska progbandet Pain of Salvation blandar friskt - här är en låt från deras nya EP som mest kan beskrivas som bluesrock.

I övrigt då - jag håller på att läsa Marilyn Mansons biografi och insett att jag aldrig lyssnat på honom överhuvudtaget. Därför har jag lagt in de bästa låtar jag hittat när jag skummat honom på spotify, bland annat en låt som är med i The Matrix. Låten "Navras" från någon av filmerna är brutalt superepiskt. Jag var även på en hyllningskonsert till Bob Marley där bland annat Kalle Baah spelade, och jag rekommenderar verkligen de två svängiga låtar jag lagt in på veckans lista.

Slutligen återfinns två låtar med Green Day som jag faktiskt gillar, en väldigt mysig låt med Marie Fredriksson som Opeth även gjort en riktigt bra cover på, samt två av Gorillaz softaste låtar (rekommenderas som morgonmusik) och lite gammalt Red Hot Chili Peppers - låter inte som det senare materialet överhuvudtaget.

Lyssna här!

Dags för playlist vecka 18! I lördags spelade jag och Elias covers på det eminenta bandet Philemon Arthur and the Dung på en solidaritetsfest. Därför ligger alla låtar vi körde med på veckans lista. Om någon vill ha inspelningar på våra versioner är det bara att höra av sig!
Har även njutit i högsta grad av Familjens nya skiva. Årets bästa? I nivå med Gorillaz nya just nu åtminstone. La med alla mina favoritlåtar, dvs. i princip hela skivan.


Ingen vet egentligen hur Philemon Arthur ser ut. Är det måhända såhär?

Tja, sen var det visst inte så mycket mer. Har sett på Disneyfilmer, så den bästa Disneylåten fick vara med i både svensk och engelsk version - Under The Sea/Havet är Djupt! När det gäller elektronisk ligger även en låt från Slagsmålsklubben senaste EP med.
I övrigt har vi Pavarotti som framför "La Donna è Mobile", Helloween som framför "Blue Suede Shoes" och Mastodons bästa låt, från förra årets kanske bästa skiva.

Men egentligen behöver ni mest bry er om Familjen.

Lyssna här!

Den senaste veckan inleddes med att se den förtjusande filmen Dogma (rekommenderas till såväl religiösa som ateister), där Alanis Morisette spelar en ganska känd karaktär. Avslutade veckan gjorde Skönheten och Odjuret, som jag tror att jag faktiskt inte sett förrut - därför fick Celine Dion som sjunger i originalet med en låt. Även Chers Walking in Memphis och Katie Melua (som slutat knarka!) representerar det kvinnliga den här veckan.

För att uppväga t.ex. Titaniclåten, som jag inte ens vet ifall jag gillar, kommer lite cpmusik i form av System of A Down, som var med i en playlist för några veckor sen. Har även haft ryck på Dream Theater hela veckan, och eftersom i princip allt de gjort finns på spotify har jag roat mig med att lyssna på liveskivor och slängt in lite allt möjligt. Learning to Live är brutalt stört bra, och covern på Iron Maiden's To Tame a Land är ganska rolig. Another Won har jag aldrig hört förrut - också svinbra!


Bosse till vänster, från en Ljummen i gräset 2007

Hela vecka 17, maj månad och 2010 dedikeras till Bo Hansson, som dog i veckan. Förutom Hansson och Karlssons Tax Free kan in även lyssna på Jimi Hendrix cover som inte heller är helt fel.
Vila i frid, Bosse.

Lyssa här

Dags för ytterligare en playlist som bygger väldigt mycket på bandsläpp till årets Roskilde. Kanske inte den bästa, men den absolut coolaste artisten i år släpptes nämligen i veckan - ingen mindre än

Eller som han också kallat sig - Prince. Jag har lagt in alla låtar som jag hittade och gillade - är väldigt dåligt inlyssnad sen tidigare så det är väldigt mycket impulsval. Thieves in the Temple är dock hans bästa låt enligt Snyggjesper. Hittade en cover på den som var bra också. Kolla även in Ulvers version! (ligger sist bland låtarna)
Även en annan Prins - Prins Thomas spelar på Roskilde, och verkar ganska bra - tiominuters elektroniska mantran.
När det gäller bandsläpp kommer även krautrockbandet Amon Düül 2 till Sweden Rock - tyvärr har vissa inte råd att åka dit :(



Jag upptäckte även att Slagsmålsklubbens senaste skiva inte alls låter som jag trodde de gjorde - och jag upptäckte även att den var tre år gammal. Rekommenderas verkligen - även om jag antar att jag är den enda som inte fattat dom förrän nu.

I övrigt blev jag introducerad till Wu-Tang Clan - stenhård hiphop. GZA var medlem där, och låten "Fame" är väldigt smart skriven - lyssna sjävla! Markus Krunegård representerar en helfestlig helg i Norrköping, Blind Guardian är svinbra symfonisk och hård power metal med fantasytema, och versionen av Paul McCartney's Live and Let Die med Londons kungliga symfoniorkester är väldigt fet.

Lyssna här!

Lyssna här!

Vecka 15 släpptes det 60 band till Roskilde (mums), och jag köpte biljett till årets festival - därav är många låtar på veckans lista gjorda av artister som är aktuella för Roskilde 2010. Vi börjar med de andra:

Black Sabbath är väl inte direkt okända, men jag kände för att lägga in ett par lite ouppmärksammade låtar, speciellt de lugna Planet Caravan och Solitude får inte missas av någon!
The String Cheese Incident är ett bluegrass/jamrock/country/gud-vet-vad-band från USA, som är väldigt mysiga att lyssna på - de har äntligen lagt in lite fler av sina skivor på spotify. Good Times Around the Bend är den bästa feel goodlåten jag vet, och den ligger någonstans på top fem över mina mest spelade låtar de senaste 4-5 åren. Om man kikar runt lite på internet (har tyvärr slarvat bort länken) kan man hitta gratis konserter med dem där de spelar ohälsosamt länge, med lite covers och annat roligt! Jag skulle nog säga att det är det av veckans band som jag håller högst.
Jag har ingen aning om vem Michel Montecrossa är, men hans version av "Changing of the Guards" var den bästa jag hittade på Spotify. Bob Dylans original är förstås bättre, en av hans bästa låtar absolut.
Jag upptäckte även att No Doubts hit "It's My Life" är en cover på Talk Talk, vars version är ganska mycket bättre... men inget ont om covern faktiskt.


Vem hade väntat sig en jättestor bild på Gwen Stefani (No Doubt) på den här bloggen egentligen?! :D

Carolina Wallin Pérez har gjort väldigt mysiga och smått jazziga (tänk typ, Norah Jones-jazz...) covers på Kentlåtar - jättebra i de flesta fall, säger killen som av nyfikenhets skull älskar alla covers på bra låtar i 90 % av alla fall.

Roskildebanden då: Teddybears har väl de flesta svenskar hört - tidigare kända som Teddybears STHLM. De mindre kända Fontän och Wooden Shjips har jag inte hört tidigare, men båda verkar vara superbra. Psykedelisk, lite krautrockig musik med lite Hawkwind-vibbar ibland. Svenska Fontäns skiva har jag nog lyssnat på tio gånger redan - rekommenderas väldigt starkt!
LCD Soundsystem och The Prodigy hade jag inte hört tidigare, men jag lade in några låtar som jag gillade. Kan bli coolt att se live! Prodigy låter ungefär som något man hade irriterat sig på ifall några coola killar hade lyssnat på alldeles för högt i sin bil, men kan nog bli skoj att dansa till!

Den här veckan har dominerats extremt mycket av en låt - Legend in his own mind av Soundtrack of Our Lives. Vi har haft en videouppgift i skolan, att göra en musikvideo till just denna låt, och jag har därför hört den cirka 97 gånger plus ytterligare fem på redovisningen. I övrigt finns det ganska mycket power metal:

Tyska Edguy i väntan på min uteblivna beställning av Avantasias senaste dubbelskiva,
Finska Stratovarius senaste - inte alls pjåkig på sina ställen!
Multinationella (?) Masterplan - ett band jag av någon okänd anledning dissat fram tills nyligen, trots att sångaren Jörn Lande är grym. Michael Kiske från Helloween sjunger på Heroes!
Spanska Mägo de Oz - inte direkt power metal men någon slags folk-tjosan - jag tror låten handlar om att dricka öl. Väldigt mysigt!


Jag införskaffade även Seventh son of a Seventh son av Iron Maiden för att fixa hela maskoten Eddies ansikte i skivsamlingen. Två tämligen underskattade Maidenlåtar finns därför med. Läste om Serj Tankians (bilden) nya skiva - har aldrig lyssnat på hans sologrejer så letade upp lite bra saker - han har nyligen gjort ett sammarbete med en symfoniorkester. Fick bli en låt av hans band System of a Down också. Ett gäng grymma Bondlåtar fick också plats, liksom Nic & The Family's värdelösa (faktiskt) sommarplåga från... 2006? Såg faktiskt Hata Göteborg igår, så den fick en liten tröstplats.
I övrigt hittade jag ett gäng tramslåtar som också fick vara med - missa inte en gömda trudelutten i slutet av Markooliolåten!

Lyssna här!!

Så var det dags för playlisten från vecka 13. En vecka som fått två superbra låtar tillägnade Fridas kompis Maria som var och hälsade på. Frida har själv bidragit med lite skönsång i form av Regina Spektor, och mindre frivilligt med en del av Finlands stolta kulturarv iform av Lordi... Att större delen av veckan tillbringades i Skåne måste ju såklart hyllas med Bob Hund, och även lite Timbuktu slinker med. I övrigt domineras veckan, och min hjärna just nu, totalt av Devin Townsend (se bilden), en kanadensisk galning som gjort fruktansvärt mycket bra material och nyligen släppt två nya skivor. Även ett par grymma låtar med hans gamla metalband Strapping Young Lad fick följa med.
Slutligen vill jag rekommendera Austrian Death Machine, ett sidoprojekt av sångaren i As I Lay Dying och med Arnold Schwarzenegger-tema, underbart!



Lyssna här!

Vecka nummer tolv 2010 färgades väldigt stark av det euforiska ögonblick då Gorillaz - det brittiska elektroniska bandet som spelar alla möjliga softa stilar samtidigt släpptes till Roskilde. Nya skivan Plastic Beach med gäster som Lou Reed och Mos Def är grym!
I övrigt blev det lite latino i form av Gypsy Kings och även brasiliansk metal (Soulfly), som tema för en tacobuffé. Magnus Uggla representerar såklart pengar den 25:te - då jag även skulle sett jamaicanska reggaelegenden Eek-A-Mouse, vilket inte blev av. Fick bli en massa Norrköpingskärlek i form av Magnus Krunegård istället...

Fick ett vansinnigt ryck på Probots asfeta skiva - metal av Dave Grohl (Nirvanas trummis/Foo Fighters frontman/Djävulen i The Pick Of Destiny), men eftersom den inte fanns på Spotify fick det bli lite Venom istället - den heta sångaren Cronos (se bilden...) är nämligen med och gästar på en av de bästa låtarna.
Freedom Call är überglad tysk schlagermetal, som Kennie såg i helgen den jäkeln, och slutligen har vi en låt som tydligen utsetts till årtiondets bästa någonstans - Rituals 26minutersepos om Hemuler och annat Muminotyg. Asfet progressiv rock med sagolika melodier. Veganen kan ni strunta i egentligen.
Lyssna här!

Den här veckan har jag hunnit lyssna på en väldans massa musik utan för mitt sketna rums fyra väggar, eftersom jag gått tvärs över stan en massa gånger, samt åkt till sjukhuset... fyra? gånger. Det har blivit en hel del smaskens iallafall. Veckans lista bjuder på Thåström och Eldkvarn, eftersom vi skriver en uppsats om dessa i skolan just nu. Jag fick äntligen Gorillaz nya skiva, och den är smaskens - de mest beroendeframkallande låtarna i år finns med.

Har spanat in de senaste skivorna med folkproggarna i Kaipa, Blind Guardiankopiorna Savage Circus och de söta britpoparna Marina & The Diamonds. Såg två bra filmer i veckan - Apocalypto, som har ett väldigt spännande soundtrack. Upptäckte den ganska coola Rahat Nush... ja, någonting, genom att kolla upp soundtracket på imdb. Såg även (halva) Troja, och då var jag ju tvungen att lyssna på Blind Guardians mästerverk om kriget! Lite mer mörk stämningsmusik smög sig in, i form av läskiga Cult of Luna och Opeth, och den fabulöst duktige Craig Armstrong.



Slutligen fortsatte lyssnandet på grabbarna ovan - Infected Mushroom; psykedelisk trance från Israel. Och just det... Rock Lobster...

Har bestämt mig för att börja med att slänga ihop en playlist varje vecka, och ge en liten kort beskrivning här om vad det är ni går miste om ifall ni inte lyssnar på den! Vi börjar med förra veckan som tog slut för elva timmar sedan - vecka tio.

Lyssna här

Det viktigaste förra veckan var onsdagens Kentkonsert i Linköping, och därför har jag slängt in ett par låtar av dessa, bland annat bästa låten, Sjukhus, från deras senaste skiva "Röd". Tjejen som agerade uppvärmningsakt sjöng väldigt likt Kate Bush, som får vara med i brist på Camela (som hon faktiskt hette).
Lite Sparklehorse dedikerat till frontmannen Mark Linkous som tog livet av sig förra helgen. Väldigt synd på ett väldigt bra band.
Kungen med stort K dyker upp i min favoritbok Liftarens Guide till Galaxen som jag läste ut här om dagen, varpå han självklart ska ha med en låt!
Velvet Underground och Nik Kershaws sollåtar firar att det äntligen blivit lite fint väder, och Roger Pontare visar var skåpet ska stå när det gäller melodifestivaler.
Den elektroniska biten står förutom Kent två andra band för - nyupptäckta Laether Strip och det israeliska trancebandet Infected Mushroom.
Avslutningsvis kryddar vi med lite metal - power metal från Italien (Labyrinth) och Brasilien (Angra) samt progressiv black/folk-gegga från Isahn och lite hederlig bastumetal i form av Finntroll.

Håll till godo!

Nu tänkte jag skriva om ett band som sjunger på det mest mystiska språk av alla band jag skrivit om sedan inlägg nummer ett om Kurban (turkiska). Den här gången handlar det om norska, och tja... det sjunger ju Dimmu Borgir också på? MEN - norska Kaizers Orchestra sjunger på en speciell dialekt som kallas för järska, och som talas av lite folk i södra Norge. Dialekten är så obskyr att jag nästan inte hittar någon information om den på internet, och jag hittar inte heller några ljudprov på youtube. Det verkar som om just Kaizers Orchestra är de enda framstående människorna som talar denna dialekt, som låter ungefär som 50% danska, 40% svenska (i den mån att man förstår nästan alla ord, om man lyssnar) och 10% norska.

Avdelning olika språk var det, och även avdelning originell musik. Jag vet åtminstone inget band som spelar i närheten av liknande musik. Bandet blandar lugna, stämningsfulla rocklåtar med upptempolåtar, oljefat, dragspel, dansvänlighet, latinomelodier, och bröt. Live springer vissa av medlemmarna i sexmannabandet runt i gasmask, och oljefaten dundrar ordentligt. Lite som en parodi på Slipknot. Det var åtminstone vad jag tyckte när jag såg bandet live för några år sedan.

Först den senaste veckan har jag lyssnat på dem ordentligt, och det har blivit väldigt, väldigt mycket lyssnande. Det är alltid roligt att höra originella band, och Kaizers är verkligen ett sådant. Närmsta grannen har jag hört ska vara Turbonegro, som jag antar att jag måste förkovra mig i snarast.

Rekommenderade låtar: Kontrol på Kontinentet, Ompa till du Dör, Processen, Die Polizei, Christiania, Kavaler
Lyssna här

Ibland har man viktigare saker för sig än att skriva långa blogginlägg. Ibland är man upptagen med annat vare sig man vill eller inte. Och ibland glömmer man helt enkelt bort att man har en blogg.

En trippelcombo har slagit till, men nu är jag tillbaka och dessutom i en väldigt episk skepnad. Jag såg Apocalypto för en knapp vecka sedan och har även krängt mig igenom Gladiator och senast 2012 sedan dess, och vad passar då bättre än att tipsa om en riktigt episk skiva?

Det obarmhärtigt fläskiga norska bandet Dimmu Borgir spelar black metal sedan 1993, och är det band av det klassiska gamla gardet som fått mest kritik och anklagelser för att sälja sig, för att inte spela tillräckligt rått och framförallt - för att inte vara tillräckligt TRVE&KVLT (true och cult - "äkta)...  kan kanske vara på sin plats med en generalisering av black metal för de icke invigda: väldigt rå och hård metal inspelad i skogen av människor sminkade ungefär som kiss, med texter om Satan. Ofta av norrmän eller svenskar, som senare på olika sätt mördar varandra eller sig själva.



Black metal är inte någon av mina favoritgenrer direkt, men Dimmu Borgir lyckades 2003 att knåpa ihop en skiva som är riktigt, riktigt maffig. Bandet är väldigt förtjusta i att sätta ihop så många svåra ord som möjligt när de bestämmer titlar till sina låtar - vad sägs om Blessings Upon the Throne of Tyranny eller Behind the Curtains of Night - Phantasmagoria? Efter lika skumma skivtitlar, som Spiritual Black Dimensions och Puritanical Euphoric Misanthropia fortsätter bandet på treordstemat och släpper en av de mest episka skivor jag har hört: Death Cult Armageddon. Riktigt snabba trummor av fläskberget Nick Barker, dundrade gitarrer, rent virtuosa pianoslingor och kontrasterna mellan Vortex operastämma och Shagraths domedagsvrål med scifi-touch. Allting med Prags filharmoniska orkester i bakgrunden.

Progenies of the Great Apocalypse, Blood Hunger Doctrine och Eradications Instincts Defined låter nästan som klassisk musik, eller snarare som filmmusik (den senare har faktiskt använts i en filmtrailer) blandat med fruktansvärt maffig metal som inger en känsla av att domedagen är riktigt nära. Båda låtarna finns att få tag på i orkestrala versioner, vilket rekommenderas att kolla in. Norska Vredesbyrd och - smaka på detta - Allehelgens Död i Helveds Rike, skulle man kunna tro ger ett humoristiskt inslag, men black metal gör ju sig bäst på just detta språk.

Ett av de bästa episka albumet jag vet, och nästan en perfekt skiva bortsett från de två sista låtarna som känns lite överflödiga. Speciellt bra passar den ju självfallet i det rådande vintermörkret. Förrutom nästan hela Death Cult Armageddon har Dimmu Borgir gjort sisådär fem bra låtar till, men mer behövs väl inte direkt när man har den här skivan att luta sig mot? Lyssna här.

"Darkness descends - everyone dies!"
"Pure fucking armageddon!!!"
Fortfarande inte sugen? :)

Ett par andra bra episka skivor i samma stuk av episkhet att kolla in:
Sirius B/Lemuria av Therion
Once och Dark Passion Play av Nightwish
Paradise Lost och The Oddysey av Symphony X
Nightfall in Middleearth och A Night at The Opera av Blind Guardian
Temple of Shadows av Angra
Be av Pain of Salvation

Och ifall inte Dimmu Borgir föll i smaken - inget av banden ovan spelar black metal.

Det där med diskografigenomgångar tycker jag är ganska roligt, speciellt med band där man känner att man verkligen känner alla skivor och dessutom har hunnit reflektera över dom i något år. Det kanske inte är jättekul att läsa (jag tycker det), men det är åtminstone väldigt kul att skriva så jag tänker göra en till. Ännu mer hårdrock dock...

Om jag ska nämna de tio band som har haft mest inverkan på min musiksmak och uppfattning om musik, och därmed på mitt liv, så är Iron Maiden självklara. Utan dem hade jag antagligen inte haft ett alls lika brett och stort musikintresse, en betydligt mindre skivsamling och inte heller någon blogg. Jag har haft koll på hela diskografin i flera år, så där känner jag att jag kan göra en rättvis bedömning. Bättre koll än på något annat bands diskografi kanske.

Iron Maiden har släppt väldigt många skivor så det blir väldigt snabba genomgångar med betyg, tips på mindre kända låtar och kort kommentar.

Betygssystemet ska få en snabb kommentar som kan sägas gälla resten av alla mina inlägg också:
En 10:a är väldigt svåruppnådd. Det kommer antagligen flöda av nior, eftersom jag inte vill dela ut några tior om inte materialet är superbra, och dessutom saknar mindre bra låtar. Debutskivan har ingen utfyllnadslåt (extremt ovanligt i Maiden-sammanhang) , men har samtidigt inte så enormt bra material att en 10:a är rättvist. Seventh Son... håller extremt hög klass, men har dock en låt som är på en lägre nivå än resten av skivan.
Det kan också förekomma undantag i min ytterst rättvisa bedömning - Brave New World, som har någon låt som är snäppet under resten är ändå så pass fantastisk att inget annat än full pott är rättvist.

Let's Go!

1. Iron Maiden - 1980

Som nämnts ovan - ett av de få album Iron Maiden gjort som saknar en dålig låt. Bandet hade haft fem år på sig sedan starten att samla ihop det bästa material de skrivit för att använda på den här skivan. Produktion och jämförelse med senare skivor gör att det ändå inte räcker till full pott.
9/10
Låttips: Phantom of the Opera, Running Free

2. Killers - 1981

Ett väldigt vanligt problem när band släpper sin andra skiva ett år efter debutskivan är att man bränt allt krut och stressar ihop uppföljaren. Killers är ett praktexempel, till skillnad från Dream Theater (se föregående inlägg). Ingen dålig skiva men fullt av fillers och Drifter är en av bandets sämsta låtar. Snyggt omslag dock!
6/10
Låttips: Purgatory, Another Life

3. The Number of The Beast - 1982

Ett av bandets mest kända skivor, genombrottsskivan och dessutom skivan som fick mig att upptäcka bandet. Jag hörde den första gången när jag var 13 och är således väldigt mätt på den, och de har definitivt släppt bättre skivor. Den tidigare sångaren Paul Di'Anno har ersatts av Bruce Dickinson, som kanske är den person man associerar mest med bandet. Här finns minst två låtar som definitivt kunde strukits. Däremot finns här trots allt några av bandets mest kända och bästa låtar.
7,5/10
Låttips: Children of The Damned, Hallowed be Thy Name

4. Piece of Mind - 1983

De sex första låtarna är örongodis. Några av bandets mest kända, mest genomtänkta, bästa och proffsigaste låtar går att hitta här. Sedan kunde skivan egentligen tagit slut. Sista låten, To Tame A Land, är okej men inte i sammanhanget, och de två tidigare är totalt malplacerade. Det bra materialet drar dock upp betyget. Rejält. Still Life är dessutom väldigt underskattad!
8,5/10
Låttips: Revelations, The Trooper

5. Powerslave - 1984

Här har bandet verkligen fått smak för temaalbum och satt ihop ett av sina bästa släpp, som bortsett från korta Losfer Words saknar minsta meningslösheter. Låtar om främst forna Egypten men även om andra världskriget, med väldigt välskrivna texter och gudomliga melodier. Dessutom får vi en låt som är bortåt en kvart lång. Superbra!
9,5/10
Låttips: Aces High, 2 Minutes to Midnight

6. Somewhere in Time - 1986

Bandets "ett släpp om året"-svit har brutits på grund av massivt turnerande, och musiken har här tagit en ganska stor vändning. Från mumier till rymdvarelser med ett enligt mig väldigt underskattat album. Gitarristen Adrian Smith har experimenterat lite med keyboards för första gången i bandets historia, vilket många inte gillar. Bortsett från The Loneliness of the Long Distant Runner som egentligen är ganska bra men som har en lite väl töntig text tycker jag inte här finns mycket som är mindre bra.
9/10
Låttips: Sea of Madness, Deja-Vu (absolut två av bandets mest underskattade låtar)

7. Seventh Son of A Seventh Son - 1988

Vafalls? Album nummer sju har sjuor i titeln? Plötsligt blir det glasklart vartifrån Dream Theater tagit inspiration. Och det återkommer på nittiotalet även i Maidens diskografi. Ytterligare en temaskiva om drömmar, minnen och det mänskliga sinnet. Lika klockren som de två senaste skivorna, och keyboards fortsätter att återkomma. Bortsett från The Prophecy, den där återkommande skönhetsfläcken av något sämre kvalité, så finns det inte mycket att klaga på.
9/10
Låttips: Infinite Dreams, Can I Play with Madness

8. No Prayer for the Dying -1990

Gitarristen Adrian Smith som varit med sedan Killers lämnade här bandet, och även om ersättande Janick Gers är hur duktig som helst så hände det verkligen någonting med bandet. Här har vi en skiva som bortsett från ett par bra låtar verkar vara sammansatt av b-sidor. Har man inte hört något annat av bandet låter skivan säkert godkänd, men i jämförelse är den inte mycket att komma med.
6/10
Låttips: Holy Smoke (med en väldigt rolig video) och Bring Your Daughter... to the Slaughter

9. Fear of the Dark - 1992

Absolut en uppryckning men sådär jättemycket bättre än två år tidigare låter det inte. Titelspåret är bandets kanske mest kända låt (näst mest spelad på spotify) och det finns ganska många förbisedda guldklimpar, men det är ändå något med albumet som gör att det känns en bit ifrån åttiotalsskivorna. From Here To Eternity har ett av bandets absolut coolaste solon. Men se verkligen upp för Fear is the Key.
7/10
Låttips: Afraid to Shoot Strangers, Judas Be My Guide

10. The X Factor - 1995

Efter en massa turbulens i bandet och två halvkassa liveskivor lämnade även sångaren Bruce Dickinson och bandet sket ur sig den här skivan, som enligt mig är det i särklass sämsta de gjort. Det saknas gitarrsolon, låtarna stakar sig fram och den nya sångaren Blaze Bayley har verkligen inte hittat rätt in i bandets unika sound. Jag har inte hört skivan 10 gånger, så bedömningen är kanske lite väl hård, men det här är ändå  den sista skivan att köpa med bandet. Omslaget är dessutom gräsligt.
4,5/10
Låttips: Sign of the Cross och Lord of the Flies är bra i sammanhanget.

11. Virtual XI - 1998

Andra och sista skivan med Blaze Bayley på sång, även denna med att tämligen gräsligt omslag och med anspelning på siffran elva i titeln, en tillbakablick till The X Factor. En väldigt bespottad skiva av i princip alla, men jag tycker faktiskt den är hur bra som helst. Solona är tillbaka, melodierna och låtarna är riktigt vassa och framförallt på samma nivå - endast Don't Look to the Eyes of a Stranger känns svagare men har ett schysst upptempoparti som ger låten godkänt. Och sången är inte alls dålig, även om den kanske passar in lite sådär. Jämfört med bandets bästa skivor är den ett par steg efter, men när den står för sig själv tycker jag den är väldigt bra och väldigt underskattad.
8.5/10
Låttips: The Clansman, Lightning Strikes Twice

12. Brave New World - 2000

Hur många band lyckas släppa sitt bästa studioalbum 25 år efter att bandet startat, och dessutom som det tolfte i ordningen? Inte många, vad jag vet. Jag har i och för sig inte samma nostalgiska anknytning till 80-talsskivorna som fans som följt bandet hela vägen, men ur min synpunkt är detta ändå bandets jämnaste och samtidigt bästa album. Bruce Dickinson och Adrian Smith är tillbaka och med tre gitarrer överträffar Iron Maiden allt. Endast The Nomad är sämre och alldeles för lång, men med tanke på hur svinbra resten av skivan är så spelar det inte mig någon roll alls. Episka låtar, gåshudsframkallande melodier, överflöd av bra texter och sing along-refränger. Denna skiva måste höras! Av alla hårdrockare!
10/10
Låttips: Dream of Mirrors är en av bandets bästa låtar någonsin. Annars vilken som helst förutom The Nomad.

13. Dance of Death - 2003

Skivan med det väldigt mystiskt datoranimerade omslaget var den första skivan som släpptes efter att jag börjat lyssna på bandet, och jag förstod den nog inte riktigt lika bra då som jag känner att jag gör nu. Fortsätter på samma spår som Brave New World men når inte riiiktigt lika högt, trots att det även här bara finns en mindre bra låt - New Frontier, första låten som Nicko McBrain, bandets trummis sedan 1983, varit med och skrivit. Titelspåret är episk metalmagi och liksom Brave New World inleds skivan med fyra potentiella singelspår med refränger som man lär sig på första lyssningen.
9,5/10
Låttips: Rainmaker, Paschendale

14. A Matter of Life and Death - 2006

Bandets senaste skiva kör vidare på ungefär samma spår som under 2000-talet, träffar ytterligare ett snäpp lägre men är fortfarande absolut lika bra som på 80-talet. Låtarna må ha varit något bättre då och det är fortfarande där klassikerna finns, men kvalitén och jämnheten är minst lika hög nu för tiden. De två sista överdrivet långa låtarna känns överflödiga, men annars är skivan rent ut sagt skitbra, med bra texter, melodier, refränger och stämningsskapande även här.
9/10
Låttips: The Reincarnation of Benjamin Breeg, For The Greater Good of God


Ni får verkligen inte missa liveskivorna Live After Death eller Rock in Rio heller - klockrena tiopoängare utan minsta dåliga låt och med en massiv publik i bakgrunden - i Rock in Rio's fall över en kvarts miljon galna brasilianare.


Ett nytt album är utlovat till december 2010, och december 2010 får gärna komma snart.